En mors tysta rop
Denna låt tillägnar jag en UNDERBAR mamma. Hon har kämpat för rätten till sin son i många år.
Hon har sett hur smutsigt rätts systemet är.
Hon har gjort ALLT som betts utav henne.
Den värsta sorg en mamma kan känna är saknaden till sitt barn. Hon har gått & burit honom inuti sin kropp i 9 månader. Hon har vakat över honom när han sovit. Hon har gett honom All sin kärlek.
Jag har sett hur hon är med barn. Hon älskar barn. Hon går genom eld & vatten för dom.
Hennes tysta rop på hjälp bryter hjärtat mitt itu. Hon kämpar dagligen med sina tankar & sin sorg. Hon kämpar med att ge sina döttrar ett värdigt svar på varför deras bror inte finns hos dom.
Jag vet att oavsett hur hennes liv ser ut så kommer hon aldrig känna sig komplett utan sin son.
Jag hoppas innerligt att denna hemska situation kan lösa sig inom en snar framtid.
För hur stark en människa än kan verka vara så finns där alltid en botten på hur mycket man orkar.
Tänd ett ljus <3
Linda 33år <3
Jag kommer ihåg orden från din syster. "Hon börjar bli frisk"
Du fann en livsglädje genom att följa din systers graviditet. När din syster dotter va född fanns du vid hennes sida. Du fann rollen som Alvas beskyddare. Vi va många som trodde att vinden vänt & att du nu skulle börja njuta & börja leva ditt liv.
Men detta livet släcktes.
Din familj står utan dig nu. Alva står utan sin beskyddare. Sandra & dina brödrar står utan sin syster. Din mamma & pappa står utan sin dotter
Livet kan verkligen förändras på ett ögonblick.
Du kommer vara saknad utav många.
Ögonkontakt <3
Visst är hon underbar <3
Behövs inga ord
Denna låten är oerhört speciell för mig <3
Tack <3
Vill börja med att säga Tack. Tack till alla er som skänkt era tankar till min morfar <3
Nu är han åter hemma.
Som jag skrivit tidigare så är min morfar oerhört speciell för mig. Alla som känner honom ser honom som en skämtare =) & det är precis vad han är. Han har en tendens att se det positiva & få fram leendet hos människorna.
Han har lärt mig så oerhört mycket & jag kommer alltid ha respekt för honom.
Men detta har fått mig att inse att tiden rinner iväg.
Vi är alla så upptagna i arbete & alla måsten runt omkring att vi ofta glömmer stanna upp & ta till vara & njuta av våra nära & kära.
Allt idag är så schema lagt.
Jag är tacksam över att vi har våra "familjemiddagar" om söndagarna då vi sitter ner hela familjen & pratar & umgås. Jag tror att vi måste ta tillvara på tiden vi har & fylla livet med minnen & inte bara en massa tankar.
Morfar <3
Min morfar fick inte komma hem idag =(
Tycker så synd om honom som ligger där själv.
Så nu hoppas jag att han verkligen får komma hem på söndag som dom sagt.
Blir bara ....
Kan äntligen dricka mitt kaffe nu på morgonen =) Har haft nån kräksjuka som slog ut en totalt.
Så gossen smitta oss =(
Men nu har man äntligen ork i kroppen igen =)
Men nu till något helt annat.
Min morfar & jag har genom åren varit väldigt tighta. När jag var liten & va & hälsa på dom så följde jag med min morfar vart han än skulle. Vi va mycket i skogen & han lärde mig en hel del om livet i naturen.
Han har oftast stått på min sida i det mesta & ja bandet mellan oss har varit där. Kanske inte lika tydligt när jag blev äldre, men vi har ändå hela tiden vetat var vi haft varanndra.
I tisdes ringde mamma & berätta att ambulansen hämtat honom. Blev helt stel. Ringde upp sjukhuset & fick informationen att han låg på akuten & att han skulle in & röntga lungorna.
Jag & gossen åkte dit & höll honom sällskap.
Han fick stanna kvar & läkaren berätta att hans hjärta flimmrade & inte orkade driva runt blodet i kroppen.
Min morfar, min trygga klippa i livet. Nu är det fredag & han ska nog få komma hem idag. Så då åker jag till sjukhuset & hämtar upp honom.
Sånt här skrämmer en så oerhört.
Men jag hoppas han inser att han nu måste ta det lugnt & åka in igen om det händer igen.
Se agapóu
Mamma var ute & letade i panik. Jag & min syster var hemma.
Det ringde på porttelefonen. Jag sprang ner för trappan & svarade. Det var en polis som ville komma in.
Tryckte på knappen så porten öppnade sig & stod sen med min syster i famnen & öppnade dörren.
Det var 2 poliser som kom in i vårt hem. Dom frågade efter min mamma. Jag berättade att hon var ute & letade efter vår pappa. Dom förklarade för mig att det var mycket viktigt att hon tog kontakt med dom & dom lämnade ett visit kort som jag skulle ge till henne.
Jag var 12år denna dagen & hade inte en aning varför dom kom till oss så.
Beslöt mig för att klä på mig & min syster & gå ut på gården & gunga.
Efter en kort stund hörde jag orden. Vände mig om, såg min mamma komma halvspringandes emot oss. Hon grät kraftigt & jag uppfattade inte vad hon sa. Hon sa orden ännu en gång & denna gången frös mitt blod till is. "Han är DÖD. Han är DÖD.
Stunden senare satt vi i lägenheten & min mormor & morfar hade kommit dit, vi körde ut till olycksplatsen & jag började franetiskt samla ihop allt som jag visste kom från vår bil. Många utav dessa sakerna har jag nu samlade i en låda.
15 år har passerat, men känslan sitter där lika hårt om hjärtat än. Den natten mellan den 6 till 7 Juli förändrade hela livet för hela min familj & saknaden kommer alltid finnas där.
Jag lider med min mamma & min syster.
Min syster hade inte änns fyllt 2år när detta hände så hon har inga egna minnen.
Både jag & mamma har försökt dela med oss utav våra till henne. Men det är inte samma sak.
Jag önskar av hela mitt hjärta att vi fortfarande va vår fina familj & att detta ALDRIG hänt.
σε αγαπώ
Mamma & "styv"pappa <3
Denna låten tillägnar jag min mamma & "styv"pappa <3
Detta är deras låt <3
Fast jag gillar att lyssna på den & tänka tillbaka på tiden då vi var en HEL FAMILJ <3 <3
15år
Hela dagen har jag sett ditt ansikte framför mig hela tiden.
Ibland med ett leende på läpparna & ibland med storg sorg.
Känns emellanåt som jag flyttas tillbaka till den här dagen fast för 15år sedan
Ser hela dagen framför mig. Orden, rörelserna, känslorna. Jag minns dom alla
Efter grillningen hos mormor, du begav dig tidigare för arbete.
Väl hemma gick mamma fram & tbx. När mörkret föll satt mamma vid köksbordet helt tom i blicken
När natten steg in va mamma utom sig.
Hon ringde din sökare hela tiden & till sist gick hon ut i mörkret för att leta.
Den natten låg jag bredvid ello & grät.
15år pappa. Saknar dig enormt..
....
Värdelös
Jag vet att jag är klantig.
Jag vet att jag gör en massa fel.
Men jag försöker göra alla människor nöjda & glada.
Jag sätter oftast mig själv åt sidan & kämpar på för alla andra. Jag tar åt mig utav andras problem & sorger.
Jag försöker att duga.
Jag försöker att inte klanta till det.
Jag försöker att inte göra fel.
Men nu tänker jag säga så här..
Jag kämpar för min son..
Jag kämpar för att han skall må bra på alla plan & allt vad det innebär.
Jag kämpar på jobbet trots att det är jobbigt.
& jag kämpar på hemma..
Frågan?
Hur mycket ska jag orka? Hur mycket mer ska folk runt omkring mig kräva utav mig? Hur mycket mer ska jag tåla?
Jag går på spar låga. Känner ingen motivation, ingen lust, ingenting!!
Jag har kämpat för alla, men vem kämpar för mig?
Jag bryr mig om många, men vem bryr sig om mig?
Om jag försvann idag. Hur lång tid skulle det ta innan jag blev saknad? Hade någon märkt det över huvudtaget?
Ansvar?
Alla pratar om att man måste ta ansvar för sitt handlande. Detta lär vi våra barn redan från början. Dom får utegångsförbud, lekför & indraget lördagsgodis.
Vi får lära oss om livets hårda skola många gånger genom livet.
Men nu till vad detta inlägget egentligen handlar om.
Vi kan ta ett exempel. En gift man & fru. 3 fina barn sen innan. Dom lever sitt familjeliv med med & motgångar. Hon inser att mensen är sen & köper ett test. Hennes test på stickan är positivt. Lyckan sprider sig igenom hennes kropp & glädjande berättar hon för sin man.
Men lyckan är inte lång. Han vill inte. Han har "insett" att han vill resa & upptäcka livet. Vad återstår? Abort?
Hur kan man då inte tänka på att skydda sig? Kunde han inte sagt detta tidigare & tänkt på konsekvenserna? Vad händer om hon drabbas av konsekvenserna? Hon gör en abort & kan kanske sen inte få fler barn.
Jag anser att vill man inte ha barn då får man tänka längre. Abort är en enormt fruktansvärd sak att behöva gå igenom. Det är inget man ska se lätt på. Det är inget preventillmedel.
Nu tänker säkert många av er, ja men vill man inte ha barn då återstår ju bara detta & att man är 2 om saken.
Ja jag håller hellt & hållet med. Men lever man i ett förhållande & man redan har små barn & den ena inte säger detta & inte ber sin tjej att ta preventilmedel, då tycker jag inte heller att killen kan resonera så. För åter igen. Det krävs 2.
När ska vi börja ta ansvar för vårt handlande?
Tillbaka igen
Har hållt mig borta härifrån ett tag. Har inte orkat skriva, har inte orkat sammanfatta tankarna som sprider sig inom mig.
Har fått rådet att skriva av mig & inte hålla allting inom mig. Men hur ska jag kunna göra. Hur sätter man ord på det jag känner? Och om jag skriver ner det så blir det så definitivt. Vill bara att det jag gått igenom bara ska vara en hemsk mardröm som man sen vaknar upp ifrån på morgonen.
Jag har hela tiden trott att det skulle bli lättare efter den dagen i april, trott att jag skulle få mer svar på det hela. Men det lämnade bara ännu mer spår.
Utåt sett försöker jag vara "som vanligt" men inombords är jag ett trasigt pussel. Jag vill bara fly, fly långt bort.
Mina dagar springer iväg, men drömmarna om nätterna går långsamt.
Blir ingen rubrik
Men jag tänker börja med detta..
Jag skriver, sen raderar jag det.. Känns nog lite för privat för att ta här..
Men det jag kan säga är att det handlar om en vän.. Men jag har börjat undra om det på samma nivå..
Vet inte om det är just det att jag tvivlar på allt, men just nu känns det inte bra..
Jag önskar att jag kunde åka iväg.. Åka bort från allt ansvar, alla tankarna, allting..
Härom dagen intygade jag att jag inte va tillbaka i gamla hjulspår.. Men stämmer det?
Jag har alltid varit den glada positiva tjejen.. & tro mig jag försöker.. Men vad ska jag vara positiv till? Jag kan säga en sak.. Min son, han är en STOOR glädje för mig
Men sen resten orkar jag inte mer.. Idag insåg jag att jag nog mår ännu sämre än vad jag själv har velat tro..
Men vad krävs för att jag ska må bra igen?
Jag kan inte fortsätta så här..
Nu ska jag fortsätta titta på The Hills
Mörkret
Vet knappt hur jag skall börja skriva, vet bara att jag måste skriva av mig lite. Lätta på hjärtat som det så fint heter.
Saken är den att jag nu knappt orkar med någonting. Jag vill egentligen bara sova. Sova bort allting.
Jag går & jobbar som vanligt, men tankarna befinner sig långt borta. Jag är där, fast inte lika närvarande som jag brukar vara. Normalt sett så sköter jag mitt jobb ordentligt, gör det som skall & lite till. Brukar vara väldigt kreativ & fixa bra idéer & hela denna biten. Men nu.. Nu gör jag precis det som förväntas av mig & inte mer. Jag har tagit en paus från mina ansvarsområden för att jag för tillfället inte klarar av det. Jag är för tankspridd. Jag orkar inte göra saker som kräver tänkande just nu.
Min omgivning har även märkt att jag börjar "sluddra" mycket, att jag glömmer bort enkla saker, att jag kan säga en mening & sen upprepa mig strax efteråt.
Till alla er säger jag som så. Jag är tacksam över ert tålamod med mig. Tack!
Jag vill bara börja må bra igen. Just nu är jag verkligen på botten. Ser ärligt talat inte särskilt just på något alls. Ser inte framåt & strävar inte efter något. För tillfället är allt mer typ, jaja oki, Mmm sen eller typ kanske det? Allt för att slippa fatta beslut, allt för att slippa tänka.
Jag vill bara boka en resa & åka långt långt bort. Vill bara fly från det mesta just nu.
Shit vilket deppigt inlägg detta blev, men tyvärr är mitt liv så här.
Orkar inte hålla allt inom mig längre, Orkar inte låtsas längre att allt är som vanligt.. För det är det verkligen inte.
Mitt liv är så långt ner på botten det bara kan vara.
Mitt barn <3
Önskar att jag & gossen kunde haft hela veckan tillsammans.
Min gosse.. JAG ÄLSKAR DIG <3 Jag saknar dig <3
Så nu gäller det att hålla sig sysselsatt så man inte fastnar här & deppar.
Helgen gick verkligen inte som planerat =(
Igår på morgonen va jag & gossen på väg till mamma. Men kom inte så långt. Dum som jag va skulle jag väja för en jävla duva som satt på vägen. Men när jag skulle typ runda den så fick jag möte. Skulle då ratta tillbaka till min sida av vägen & det var då allt gick fel. Bilen började kränga över hela vägen & jag tappade kontrollen helt. Såg gatulycktan framför mig. Paniken går inte att beskriva. Trodde i det ögonblicket att vår sista stund var kommen. Slängde mig över min son som satt med skräck i ögonen. Nästa gång jag tittar upp ser jag stängslet & hela bilen skumpar till. Krängdes in genom stängslet & in i ett grovt buskage. Bilen lutar nu neråt. Min första tanke är gossen. Drar mig upp & frågar om han skadat sig, han börjar skrika. Han har fått för sig att om man krockar så börjar bilen brinna. Tittar mig snabbt omkring. Ser bara grenar överallt. Gossen börjar stampa & pekar ut genom rutan. "Mamma bilen kommer börja brinna" Det rök lite från huven & han va otröstlig. Tar min väska & börjar i panik leta efter mobilen. Sen pressar jag upp dörren & tar oss ut. Då kommer där en man. Han frågar om vi är ok. Han berätta att det va han jag väjde från & sen när jag sa att jag skulle ringa efter hjälp så stack han. Tänkte inte mer på det då, men i efterhand undrar jag varför han bara drog?
Under tiden vi stod & vänta kände varken jag eller gossen att vi hade direkt ont. Gossen berätta att jag hade en stor bula i huvudet men jag kände inte direkt av den. Sen kom hjärtat & han fick nog lite små panik när han såg olycksplatsen. Elis berätta att han hade ont i huvudet & min tanke var att han måste till sjukhuset. Vi satte oss i hjärtats bil, men när vi skulle köra kom gossens klasskompis pappa. Han tyckte vi skulle larma polis på plats. Vi gick ut & invänta polisen. Då kom en tjej som visade sig vara ambulansförare. Hon tog direkt kontroll över platsen. Hon sa till Roger att även tillkalla ambulans & ställde sig & fixerade gossens nacke. (Vill även tacka denna tjej för hennes inryckning) brandmännen va först på plats & berätta att vi skulle åka in till sjukhuset & så blev det. Det var många tankar som gick till min lille gosse under denna färd. Ser hans ansiktsutryck hela tiden framför mig, ser stolpen & känner känslan. Har även insett vilken enorm änglavakt vi hade.
Senare på dagen när vi va hemma så kändes det i hela kroppen va man gått igenom. Jag & gossen satte igång en film & sen låg vi bara på soffan hela dagen.
Sen idag var det dax att fira min födelsedag. Min familj skulle komma & underbara som dom är hade dom mat med sig så jag slapp tänka på det. Gossen dekorera tårtan riktigt fint
Vi satt mest & tog det lugnt. Dom såg till att det var diskat & klart innan dom begav sig hemåt igen, en stund senare dök min bror & hans flickvän upp. Vi pratade lite & tittade på tv
Men som vanligt när man försöker få brottor på bild så börjar han dumma sig.
Blev en hel del skratt under kvällen & dom gick inte förens vid 23, tiden bara flög iväg. Eller ja hela dagen har sprungit iväg faktiskt.
Ska snart hoppa i säng & hoppas att smärtan i kroppen är borta lite mer imorgon. Ska även hämta ner gossen till min säng. Gör så fruktansvärt ont i hjärtat att han har fått uppleva denna saken.
& till alla er som tänkt på mig idag. Tack <3
ICE <3
Finaste Ice <3 Synd att det slutade som det gjorde. Kommer alltid minnas när du kom galoperandes mot mig när jag kom & hälsa på. Ditt buffade mot mig när du ville bli klappad. Ditt ansikte i fönstret när du stod i soffan & spanade ut.
Du var en UNDERBAR hund <3
Finner inga ord
Jag känner mig isolerad. Jag har många runt omkring som finns där & ställer upp. Men ändå känner jag mig vilsen & ensam.
Vilket deppigt inlägg detta blev. Men just nu är det så jag känner mig.
Det känns som det är jag emot världen.
